Som om jag verkligen kunde
ska jag nu låtsas

Som om inget har förändrats
ska jag nu fortsätta

Tar vid 
inte där allting slutade
utan från mitten någonstans

I en oberörd tillvaro
I en stendum förnekan
I en hånande nonchalans
Finner jag min vassa tröst

Ihåligheten smittar mitt hjärta
Tömmer det
Rispar sår

Ju hårdare jag blundar
desto värre blir mina mardrömmar
Men när jag tar mod till att vakna 
har ändå inget ändrats
och maran rider mig in i ljusa dagen

Jag gömmer mig i dimman
i skymningens lugn
Då jag ännu inte förstått 
att gryningens hopp
inte är menat för mig
Min dag är redan förbrukad
Innan den ens har startat

Låtsas att allt är som förut
Som det aldrig var
Låtsas att jag kan
Hittar på drömmar
och förhoppningar
som bara är lönlösa fantasier
och knappt det
för skapandet har stannat

Det är dags att ge upp
Ge sig in i maskineriet
Och inse att jag, jag var aldrig speciell
Inte speciell nog att bli uppmärksammad 
inte ens genom saknad
Ge upp
Fast allt jag vill är att ge mig av
För att komma tillbaka stärkt
Ännu ett hopplöst dagdrömmeri 

Det är dags men jag vägrar: 
Som om jag verkligen kunde
ska jag nu låtsas
Som om inget har förändrats
ska jag nu fortsätta
Jag lever hellre i mitt patetiska hopp
För kanske kanske... 

Dit jag förut flydde

Orden flyter inte som förut

De tar mig ingenstans

Det ger mig ingen tröst

Mina ord hoppas inte längre

Dit jag förut flydde

är nu övergett

Tomt

och ensamt istället för

den magiska känslan att få vara ifred

Ifred med min egen

alldeles egen

unika värld

Så skirt sammanvävd

Med alla andras

Långt från distinkta gränser

som jag ändå försökte försvara

med sköldar och vapen

Jag har glömt hur man gör.