Till mitt livs kärlek

De säger jag inte bör

definiera mitt liv utefter dig.

Hur kan jag inte

när min själ blev tom

då du lämnade mig.

När mitt leende dog

då du inte fanns i mitt liv.

När jag i varje steg

är villig att vända mig om efter dig.

Du finns i varje känsla.

Musik är inget utan dig.

Varje bild beskriver dig.

I varje min, i varje gest

finns du som en ande redo att vakna.

Du har alltid haft mitt hjärta.

Nu har du min kropp.

Du utnyttjar den.

Besitter den.

Jag är aldrig nog.

Du vill ha mer,

du vill ha bättre.

Med orimliga krav

utmattar du mig.

Du gör mig illa.

Ändå finns det inget

som jag älskar högre

än dig.

Inget gör mig gladare,

inget gör mig starkare

än vad du gör mig.

Jag väntar varje dag på att få känna dig igen.

Ditt väsen i min kropp.

Jag vill inte bara vara nära dig.

Jag vill vara en del av dig,

så som du alltid varit av mig.

Låt aldrig min kropp sakna dig såhär igen.

Låt aldrig mer mitt hjärta vara så svart som utan dig.

Dans, ta mig tillbaka.

Kanter

Kanter.

Kanter med vassa hörn.

Hårda ytor.

Tungt och ordet glatt

endast därför att det glider ur mitt grepp

Åbäkigt obekvämt

En skugga vilar

över redan dunkelt rum

Alltid för mörkt härinne

Jag snubblar på orden

så min tå blir blå

Utförsbacke

men ingen snö och kälke

En spegelbild

av rödsprängda ögon

okammat hår

trött ansikte

En hunger utan aptit

En svältande med övervikt

Skelett i garderoben?

Övervikt på bagaget

nekad att gå ombord på planet

Längtan långt borta

Hoppet hoppade iväg

Kvar finns en önskan

utan tilltro till tron.

Står törstig i regnet

Ord

Ord

är tankar som har stillnat

Ord

är pusselbitar från tankar

som har stannat i tiden.

Den som talar eller skriver kan låta dem visa en bild

Men det är du som lyssnar som har makten

att ge meningarna mening.

Springer

Jag riktar min blick mot stjärnorna

Jag springer framåt framåt

Jag dansar lever skrattar hoppar drömmer finns till

Och fortsätter springa framåt

Steg för steg längs den väg som skapas under mina fötter

Stjärnorna börjar sakta försvinna för under himlen omringas jag av höga byggnader

Och när jag står på toppen av den högsta

Är jag lyckligare än någonsin

Och jag springer vidare

Och som alla gör;

förr eller senare snubblar jag

Som av en slump kollar jag ner på mina fötter

På mina knutna skor

Jag känner igen mina spår

Jag har varit här förut

men denna gången är mina fötter tröttare.

Mina trötter är föttare…

Asfaltssommar 2

Mina träd var lyktstolpar med blad, klistrade på stammen med
säljande text. Mitt gräs var grus på den hårdaste gråaste jorden,
asfalt. Mina buskar var staket och mina blommor var skimrande stenar.
Grottorna var fyrkantiga med dörrar och fönster. Djurhjordarna var
gjorda av metall och vrålade förbi på runda hovar av gummi. Sjöarna
var öppna ytor där barnen slamrade omkring sina brädor. Vid
vattenhålet stod vi alla på rad väntades på bussen. Vi jagade vår
mat, fort innan stängningsdags, vi plockade den från staplade hyllor.
Så när jag skriver om staden jag växte upp i, säg aldrig att det
inte är naturromantik.

Frågan

Jag vill att det ska finnas mer än det här. Jag vill ha mer. Jag vill
närmare känslan jag alltid förnimmat men aldrig känt.
Samtidigt är jag rädd. Skräckslagen faktiskt. Kanske är det bara en
dröm. Min fantasi. Jag vet inget som visar på att det kan ske i
verkliga livet. Jag vill inte spendera livet jagandes en omöjlighet.
Men jag måste bestämma mig om den tillvaron vore värre, eller
bättre, än att fastna i ett ständigt undrande.
Vilket val är det modiga, det starka. Vad är att vara feg, vad är
att vara naiv? Vem är jag?
Jag har blivit anklagad för att fly men nostalgin inom mig är
alltför stark för att jag någonsin skulle vilja slippa mitt
förflutnas skuggor. Att jag jagar någonting ofångbart liknar den
verklighet som skrämmer mig mer.

Om jag ser det naiva oskyldiga barnet jag en gång var och frågar
henne, istället för den jag idag myndigt försöker vara, får jag ett
svar som är, om än mer orealistiskt, i alla fall långt mer ärligt.
Ett förlåtande svar. Ett svar fyllt av hopp.

Frågan kanske mer är när det är viktigt att växa upp och när det
är viktigt att hålla kvar vid drömmar.
Men är det multnande åldrande drömmar bara för sakens skull eller
växande utvecklande drömmar som ger rum för nya? Varje fråga skapar
en ny. Som sig bör. Men så förvirrande oändligt. Så
svarslöst.

Ett gammalt alster: Vad jag vill

När orden var allt jag hade kvar
Så togs de ifrån mig
Gapar tomt
Hålrummen
Där mina tankar skulle stå
Svart på vitt
Istället
Bara är jag
Lever
Funderar, undrar
Men jag kommer inte fram till något.

Jag är ensam
Mitt bland alla människor
Som runt omkring mig
Pockar på min uppmärksamhet
Men jag har inget att ge
Så själv står jag
Utan svar

Vill veta
Vore så bra att veta
Vad jag vill

Andfådd,
Flåsar som en gammal hund,
Kämpade jag mig blodig
Gråtandes
Svor jag att lyckas
Tog mig fram
Genom vatten
Med hjälp av min brinnande eld
Glöden som bränner mig

Men nu är det bara jag
Utan något
Som bara står här
Utan styrka
Inget att kämpa för

Jag har min känsla
Men jag vet inte varifrån den kommer
Jag vet inte var
Den finns att hämta
Den är min längtan
Min vilja
Mitt hopp
Och jag känner den
Förnimmer den
Saknar den
Letar
Utan att veta var
Utan att veta hur

Det kanske är sommaren
Havet
Solen
Dansen
Musiken
Skrattet
Språket
Det kanske bara är jag
Som kan ge mig själv
Det jag vill ha

Jag
Och alla nya möten
Möten med livet
Nya känslor
Nya erfarenheter
Nya idéer
Nya tankar

Nya sätt att ensam undra
Vad jag vill på

Mitt rum

Gick jag runt
Runt
I cirklar?
Nej jag gjorde svängar, tog nya vägar på nya sätt, tog steg framåt, bakåt och åt alla håll.
Men kvar i samma rum.

Dags att lämna
Tid att öppna dörren, släppa in ljus och frisk luft
Och gå min väg
Vidare ut i världen.

Jag gjorde det så nyss
Så jag borde veta hur man gör
Gjorde det för inte så längesen
Men därför vill jag stanna här
Vila ett tag
Vila mina ögon på välbekanta väggar
Stirra i ett välkänt tak
Kunna blunda och ändå veta var jag sätter ner mina fötter
Där golvet ännu är varmt av mina forna steg

Men jag får ingen ro
Jag måste lämna nu
Nu igen

(Se stjärnorna i natten
Och dagtid bländas
Av solen
Slås av min lilla ensamhet i allt det stora)

Dåliga nyheter

Ibland när man lyckas låtsas att allt är bra slits verkligheten itu.
Det kan vara ett meddelande som levererar den sanning du vill förneka.
Det som du försöker justera så det passar in i den verklighet du
vill ha. Kalla det hopp, kalla det tro eller kalla det förnekelse. I
vilket fall får hopplösheten grepp om en när de dåliga nyheterna
bara blir sämre och fler. När du kämpar hårdare och mer för det
värmande givande. Åtminstonde lär du dig att cyniskt uppskatta det
positiva.

Vägval

Efter alltför många omvägar, och för tidiga genvägar som blev
senvägar, ja efter alla vägar utom de raka så står du där igen och
ropar kom. Jag säger att den här gången får du komma till mig, jag
står där jag står, jag vill stanna här ett tag.
Du tycker att det alltid är på mina villkor och kanske är det sant
för när du väl är här, jagar runt mig så klagar jag ändå. Men
du tjatar ju, du knuffar mig. Jag sa att jag ville stanna här så
varför kom du om du bara vill få mig att känna mig stel, att känna
mig lat, som inte vill gå vägen med dig. Du utmattar mig. Jag vill
vilja men orkar inte med din outtömliga hunger. Du äter upp mig och
om det ändå var så väl att du svalde mig hel men du tuggar mig
sönder. Mitt hjärta i tusen bitar är inget jämfört med alla mina
miljoner tankar i smulor.
Ändå är inget värre än rädslan för tomheten när du tystnat,
när du lämnat. Efter alltför många omvägar, efter genvägar som
blev senvägar, så vet jag ändå att jag inte skulle kunna gå på de
enkla tråkiga vägarna utan att vända mig om efter dig.

Längtan

Jag tror att jag har slutat längta. Jag kämpar jag slåss jag vägrar ge upp. Men jag har slutat längta. Jag hoppas men tror inte längre. Undrar mest när jag ska lära mig. Lära mig att det är lönlöst. Lära mig att ge upp.

Jag tror att jag har slutat skratta. Jag ler jag skrockar. Bara cynismen och satiren kommer in på djupet. Ironin är plågsam och det lättsamma är okänt.

Jag tror att jag har slutat gråta. Jag kan manipulera och skrika och tjata och hata mig själv men inte ens jag tar mina tårar på allvar längre. De har runnit så många att inflationen är ett djävulskt faktum.

Jag tror att jag finns kvar någonstans där inne. Men inspärrat innanför väggar och murar och paper mache gjort av tidningspapper med nyheter på. Nyheter om krig och mord, våld och våldtäkter, övergrepp och kändisars celluliter, om en marknad vi ska dyrka skapad av pengar vi inte har.

När jag dör kan någon snälla hitta igen seriesidorna?

Asfaltssommar

Asfalten flämtar i solljuset
då den sakta värms upp till temperaturer som får den att börja
smälta. Sakta som om luften var sirap går människorna och låter
sina armar och bara ben bli smekta av värmen. De låter tacksamt de
fåtaliga futtiga vindpustarna rufsa runt i deras hår. Orden är tysta
och långsamma medan plantorna längs vägen böjer sig av hettan. Som
från en av oss andra omöjlig källa av energi hämtar fåglarna ännu
en livlig melodi. Luften hänger tungt och gör sitt bästa för att de
dämpa de livliga ljudvågorna från fåglar och lekande barn som
uppenbarligen funnit samma källa. Kanse ligger den öppen för allmän
beskådan och allmänt bruk där i någons bakgård någonstans. Bland
överväxta vinbärsbuskar och doftande syrenhäckar.

Asfalten suckar i regnet
allt medan den närmar sig en svart nyans av genomträngande väta. Den
gråa dagen för mina tankar till tidningspapper och nyheter. Precis
som regnet anses det ofta vara trist och tråkigt men de studsande
dropparna ger mig en lätthet inombords. Det massiva molntrycket gör
kroppen tung men hjärnan blir klar av luften som nu är så lätt att
andas.
Cykelhjulen plöjer genom vattenpölar och det livliga ljudet stör
dovheten i dagen. Bilmotorerna brummar saktare än vanligt förbi men
få är de som väljer att gå ut en dag som denna. Även efter att
regnet slutar falla droppar det friskt från trädens alla löv.
Droppandet från hustak och lyktstolpar gör det svårt att urskilja
uppehåll från duggande.

Om språk.

Försöker översätta tankar till ord på ett språk som inte längre
är mitt.
Hämtar ord från ett annat språk som jag ännu inte behärskar.
En fattigdom som är berikande inte i sin erfarenhet så mycket som i
sin mångfald.
Mitt hjärta känner nu inte gränserna för vad som kan sägas.
Tankarna hindrar sig inte i sitt kännande, de skriker fortfarande
efter uttryck. Då kommer den urforna instikten från min kropps allra
mittersta punkt. En dragande kraft väcker mina muskler. I ordlösa
rörelser sägs allt och mer. Ingen beskrivning är nödvändig. Det
behövs ingen förklaring. Ord blir överflödiga men om något
behöver förstärkas se mig i ögonen, läs mitt ansikte.

Dansa dansa dansa även om musiken tystnar. När orden låter fel och
meningarna meningslösa: dansa. Större, starkare, intensivare, tills
du faller. Res dig upp och fortsätt dansa tills du är tom. Dansa
tills du är utanför din kropp, bortanför dina egna känslor. Dansa
tills du inser att det är precis här, just nu, du ska vara.

Claimer

Ni far ursakta att det ibland kommer vara en avsaknad av svenska bokstaver pa den har bloggen. Jag ska forsoka skriva fran min telefon sa mycket som mojligt dar jag har de vackra bokstaverna tills min egen svenska dator blivit fixad.

I amerikansk anda skriver jag nu en s.k. claimer ;)

For att jag ska vaga posta har vill jag satta upp lite regler for mig sjalv och information for er.

Detta kommer inte vara nagra fardiga dikter, inga fardiga berattelser, det kommer inte vara fullstandiga texter.
Det kommer bara vara mina kanslor, mina tankar, mina ord for ogonblicket. Inget jag kan lova att jag star for en dag senare ;)
MEN...om jag dessutom rakar slutfora en dikt, en text eller liknande lovar jag att posta det slutgiltiga resultatet har!

Hoppas att det anda ger er nagot att lasa mina alster, eller snarare att folja mina process!
Konstruktiv kritik mottages tacksamt!!!
Sa kommentera garna, snallt eller elakt, eller meddela mig att det inte berorde er det minsta lilla!

Vanliga halsningar /Sofia

(Tank om jag inte alls menade att ha en svensk bokstav dar, utan att jag vekligen bara halsar valdigt vardagligt vanligt...?)

Inte för att jag vet om jag kommer våga posta mina alster egentligen ha ha...av så många anledningar:
De flesta som läst mina texter tror att jag har allvarliga problem!! Men alla som skriver själva vet väl att det ofta förvrängs och fördjupas, försvåras och problematiseras. Jag undersöker känslor jag aldrig haft, försöker hitta dem, förstorar det jag förnimmat, förtränger verkligheten och gräver ner mig i motsatser. I metaforer och klarspråk anstränger jag mig för att uttrycka de där återkommande känslorna och de förvirrande nyupptäckta.

Sedan så är det lite skrämmande att dela med mig av något ofärdigt, ogenomtänkt eller högst tillfälligt. Men om jag skulle vänta på en perfekt slutprodukt skulle det väl ta år innan något postades eftersom allt mitt skrivande är en process som någonstans hör ihop och aldrig blir färdigt förrän den röda tråden klart utvecklats till ett livsverk, eller åtminstonde en bok eller två.
Jag vill dock inte vänta på det. För då kommer jag kanske fastna i någon slags perfektionism. Aldrig komma till skott med att publicera någonting. Jag vill ju kommunicera med mitt skrivande. Inte bara hålla monolog. Även om det också lockar ibland.

Ja vi får väl se hur långt jag vågar
och ärligt talat beror det väl också på hur ni, läsarna
bemöter det jag väl vågat posta :)

Changes

I've made some changes if you haven't already noticed!

I have divided my blog into two different ones.

My main one, now renamed to Present Words, is now to be found at this address: http://presentwords.blogspot.com/

The new one, with the old name Flyktsoda, will be found at the old address: http://sofiasflyktsoda.blogspot.com/

Confusing? I'm sorry, but it's for a reason, or actually a few:

First of all, since I've decided to try to write mostly in English it made more sense to have a name and address in English, so I can share it more easily.

The few times I decide to write in Swedish is actually mostly when I'm trying to create some poetry, and for that I feel like the name Flyktsoda still have a lot of value to me. So I wanted to keep Flyktsoda and keep that a true creative writing blog. Flyktsoda means "escape soda", taken from the title of a Swedish song by Ebba Grön. Writing used to be an escape I could drink lots and lots of =) Now when I'm not living in a Swedish speaking country it gets harder and harder but it's something I definitely don't want to give up! (Whenever I post at Flyktsoda I will let you know at Present Words.)

Also the title Present Words have many meanings to it. It has to do with a Dance company I wish to start up. I will not jinx it by telling too much about it until it's starting to actually happen, but I promise I will keep you updated! =)

Of course the new name also has a lot to do with the nature of blogging, the presented words are written in the present time, but unlike dancing words are very permanent. In blogging however, it's very much about updating and the interest for reading old blog posts is very small. A poem or a book can still be good after 100 years and more, or even more appreciated even. A blog post is considered old only after a day or two.

So therefor this change will hopefully make me feel more structured and make it easier to update more often =)

I hope you will enjoy reading it !