Frågan

Jag vill att det ska finnas mer än det här. Jag vill ha mer. Jag vill
närmare känslan jag alltid förnimmat men aldrig känt.
Samtidigt är jag rädd. Skräckslagen faktiskt. Kanske är det bara en
dröm. Min fantasi. Jag vet inget som visar på att det kan ske i
verkliga livet. Jag vill inte spendera livet jagandes en omöjlighet.
Men jag måste bestämma mig om den tillvaron vore värre, eller
bättre, än att fastna i ett ständigt undrande.
Vilket val är det modiga, det starka. Vad är att vara feg, vad är
att vara naiv? Vem är jag?
Jag har blivit anklagad för att fly men nostalgin inom mig är
alltför stark för att jag någonsin skulle vilja slippa mitt
förflutnas skuggor. Att jag jagar någonting ofångbart liknar den
verklighet som skrämmer mig mer.

Om jag ser det naiva oskyldiga barnet jag en gång var och frågar
henne, istället för den jag idag myndigt försöker vara, får jag ett
svar som är, om än mer orealistiskt, i alla fall långt mer ärligt.
Ett förlåtande svar. Ett svar fyllt av hopp.

Frågan kanske mer är när det är viktigt att växa upp och när det
är viktigt att hålla kvar vid drömmar.
Men är det multnande åldrande drömmar bara för sakens skull eller
växande utvecklande drömmar som ger rum för nya? Varje fråga skapar
en ny. Som sig bör. Men så förvirrande oändligt. Så
svarslöst.