Till mitt livs kärlek

De säger jag inte bör

definiera mitt liv utefter dig.

Hur kan jag inte

när min själ blev tom

då du lämnade mig.

När mitt leende dog

då du inte fanns i mitt liv.

När jag i varje steg

är villig att vända mig om efter dig.

Du finns i varje känsla.

Musik är inget utan dig.

Varje bild beskriver dig.

I varje min, i varje gest

finns du som en ande redo att vakna.

Du har alltid haft mitt hjärta.

Nu har du min kropp.

Du utnyttjar den.

Besitter den.

Jag är aldrig nog.

Du vill ha mer,

du vill ha bättre.

Med orimliga krav

utmattar du mig.

Du gör mig illa.

Ändå finns det inget

som jag älskar högre

än dig.

Inget gör mig gladare,

inget gör mig starkare

än vad du gör mig.

Jag väntar varje dag på att få känna dig igen.

Ditt väsen i min kropp.

Jag vill inte bara vara nära dig.

Jag vill vara en del av dig,

så som du alltid varit av mig.

Låt aldrig min kropp sakna dig såhär igen.

Låt aldrig mer mitt hjärta vara så svart som utan dig.

Dans, ta mig tillbaka.

Kanter

Kanter.

Kanter med vassa hörn.

Hårda ytor.

Tungt och ordet glatt

endast därför att det glider ur mitt grepp

Åbäkigt obekvämt

En skugga vilar

över redan dunkelt rum

Alltid för mörkt härinne

Jag snubblar på orden

så min tå blir blå

Utförsbacke

men ingen snö och kälke

En spegelbild

av rödsprängda ögon

okammat hår

trött ansikte

En hunger utan aptit

En svältande med övervikt

Skelett i garderoben?

Övervikt på bagaget

nekad att gå ombord på planet

Längtan långt borta

Hoppet hoppade iväg

Kvar finns en önskan

utan tilltro till tron.

Står törstig i regnet

Ord

Ord

är tankar som har stillnat

Ord

är pusselbitar från tankar

som har stannat i tiden.

Den som talar eller skriver kan låta dem visa en bild

Men det är du som lyssnar som har makten

att ge meningarna mening.

Springer

Jag riktar min blick mot stjärnorna

Jag springer framåt framåt

Jag dansar lever skrattar hoppar drömmer finns till

Och fortsätter springa framåt

Steg för steg längs den väg som skapas under mina fötter

Stjärnorna börjar sakta försvinna för under himlen omringas jag av höga byggnader

Och när jag står på toppen av den högsta

Är jag lyckligare än någonsin

Och jag springer vidare

Och som alla gör;

förr eller senare snubblar jag

Som av en slump kollar jag ner på mina fötter

På mina knutna skor

Jag känner igen mina spår

Jag har varit här förut

men denna gången är mina fötter tröttare.

Mina trötter är föttare…

Asfaltssommar 2

Mina träd var lyktstolpar med blad, klistrade på stammen med
säljande text. Mitt gräs var grus på den hårdaste gråaste jorden,
asfalt. Mina buskar var staket och mina blommor var skimrande stenar.
Grottorna var fyrkantiga med dörrar och fönster. Djurhjordarna var
gjorda av metall och vrålade förbi på runda hovar av gummi. Sjöarna
var öppna ytor där barnen slamrade omkring sina brädor. Vid
vattenhålet stod vi alla på rad väntades på bussen. Vi jagade vår
mat, fort innan stängningsdags, vi plockade den från staplade hyllor.
Så när jag skriver om staden jag växte upp i, säg aldrig att det
inte är naturromantik.

Frågan

Jag vill att det ska finnas mer än det här. Jag vill ha mer. Jag vill
närmare känslan jag alltid förnimmat men aldrig känt.
Samtidigt är jag rädd. Skräckslagen faktiskt. Kanske är det bara en
dröm. Min fantasi. Jag vet inget som visar på att det kan ske i
verkliga livet. Jag vill inte spendera livet jagandes en omöjlighet.
Men jag måste bestämma mig om den tillvaron vore värre, eller
bättre, än att fastna i ett ständigt undrande.
Vilket val är det modiga, det starka. Vad är att vara feg, vad är
att vara naiv? Vem är jag?
Jag har blivit anklagad för att fly men nostalgin inom mig är
alltför stark för att jag någonsin skulle vilja slippa mitt
förflutnas skuggor. Att jag jagar någonting ofångbart liknar den
verklighet som skrämmer mig mer.

Om jag ser det naiva oskyldiga barnet jag en gång var och frågar
henne, istället för den jag idag myndigt försöker vara, får jag ett
svar som är, om än mer orealistiskt, i alla fall långt mer ärligt.
Ett förlåtande svar. Ett svar fyllt av hopp.

Frågan kanske mer är när det är viktigt att växa upp och när det
är viktigt att hålla kvar vid drömmar.
Men är det multnande åldrande drömmar bara för sakens skull eller
växande utvecklande drömmar som ger rum för nya? Varje fråga skapar
en ny. Som sig bör. Men så förvirrande oändligt. Så
svarslöst.

Ett gammalt alster: Vad jag vill

När orden var allt jag hade kvar
Så togs de ifrån mig
Gapar tomt
Hålrummen
Där mina tankar skulle stå
Svart på vitt
Istället
Bara är jag
Lever
Funderar, undrar
Men jag kommer inte fram till något.

Jag är ensam
Mitt bland alla människor
Som runt omkring mig
Pockar på min uppmärksamhet
Men jag har inget att ge
Så själv står jag
Utan svar

Vill veta
Vore så bra att veta
Vad jag vill

Andfådd,
Flåsar som en gammal hund,
Kämpade jag mig blodig
Gråtandes
Svor jag att lyckas
Tog mig fram
Genom vatten
Med hjälp av min brinnande eld
Glöden som bränner mig

Men nu är det bara jag
Utan något
Som bara står här
Utan styrka
Inget att kämpa för

Jag har min känsla
Men jag vet inte varifrån den kommer
Jag vet inte var
Den finns att hämta
Den är min längtan
Min vilja
Mitt hopp
Och jag känner den
Förnimmer den
Saknar den
Letar
Utan att veta var
Utan att veta hur

Det kanske är sommaren
Havet
Solen
Dansen
Musiken
Skrattet
Språket
Det kanske bara är jag
Som kan ge mig själv
Det jag vill ha

Jag
Och alla nya möten
Möten med livet
Nya känslor
Nya erfarenheter
Nya idéer
Nya tankar

Nya sätt att ensam undra
Vad jag vill på