Som om jag verkligen kunde
ska jag nu låtsas

Som om inget har förändrats
ska jag nu fortsätta

Tar vid 
inte där allting slutade
utan från mitten någonstans

I en oberörd tillvaro
I en stendum förnekan
I en hånande nonchalans
Finner jag min vassa tröst

Ihåligheten smittar mitt hjärta
Tömmer det
Rispar sår

Ju hårdare jag blundar
desto värre blir mina mardrömmar
Men när jag tar mod till att vakna 
har ändå inget ändrats
och maran rider mig in i ljusa dagen

Jag gömmer mig i dimman
i skymningens lugn
Då jag ännu inte förstått 
att gryningens hopp
inte är menat för mig
Min dag är redan förbrukad
Innan den ens har startat

Låtsas att allt är som förut
Som det aldrig var
Låtsas att jag kan
Hittar på drömmar
och förhoppningar
som bara är lönlösa fantasier
och knappt det
för skapandet har stannat

Det är dags att ge upp
Ge sig in i maskineriet
Och inse att jag, jag var aldrig speciell
Inte speciell nog att bli uppmärksammad 
inte ens genom saknad
Ge upp
Fast allt jag vill är att ge mig av
För att komma tillbaka stärkt
Ännu ett hopplöst dagdrömmeri 

Det är dags men jag vägrar: 
Som om jag verkligen kunde
ska jag nu låtsas
Som om inget har förändrats
ska jag nu fortsätta
Jag lever hellre i mitt patetiska hopp
För kanske kanske... 

Dit jag förut flydde

Orden flyter inte som förut

De tar mig ingenstans

Det ger mig ingen tröst

Mina ord hoppas inte längre

Dit jag förut flydde

är nu övergett

Tomt

och ensamt istället för

den magiska känslan att få vara ifred

Ifred med min egen

alldeles egen

unika värld

Så skirt sammanvävd

Med alla andras

Långt från distinkta gränser

som jag ändå försökte försvara

med sköldar och vapen

Jag har glömt hur man gör.

Till mitt livs kärlek

De säger jag inte bör

definiera mitt liv utefter dig.

Hur kan jag inte

när min själ blev tom

då du lämnade mig.

När mitt leende dog

då du inte fanns i mitt liv.

När jag i varje steg

är villig att vända mig om efter dig.

Du finns i varje känsla.

Musik är inget utan dig.

Varje bild beskriver dig.

I varje min, i varje gest

finns du som en ande redo att vakna.

Du har alltid haft mitt hjärta.

Nu har du min kropp.

Du utnyttjar den.

Besitter den.

Jag är aldrig nog.

Du vill ha mer,

du vill ha bättre.

Med orimliga krav

utmattar du mig.

Du gör mig illa.

Ändå finns det inget

som jag älskar högre

än dig.

Inget gör mig gladare,

inget gör mig starkare

än vad du gör mig.

Jag väntar varje dag på att få känna dig igen.

Ditt väsen i min kropp.

Jag vill inte bara vara nära dig.

Jag vill vara en del av dig,

så som du alltid varit av mig.

Låt aldrig min kropp sakna dig såhär igen.

Låt aldrig mer mitt hjärta vara så svart som utan dig.

Dans, ta mig tillbaka.

Kanter

Kanter.

Kanter med vassa hörn.

Hårda ytor.

Tungt och ordet glatt

endast därför att det glider ur mitt grepp

Åbäkigt obekvämt

En skugga vilar

över redan dunkelt rum

Alltid för mörkt härinne

Jag snubblar på orden

så min tå blir blå

Utförsbacke

men ingen snö och kälke

En spegelbild

av rödsprängda ögon

okammat hår

trött ansikte

En hunger utan aptit

En svältande med övervikt

Skelett i garderoben?

Övervikt på bagaget

nekad att gå ombord på planet

Längtan långt borta

Hoppet hoppade iväg

Kvar finns en önskan

utan tilltro till tron.

Står törstig i regnet

Ord

Ord

är tankar som har stillnat

Ord

är pusselbitar från tankar

som har stannat i tiden.

Den som talar eller skriver kan låta dem visa en bild

Men det är du som lyssnar som har makten

att ge meningarna mening.

Springer

Jag riktar min blick mot stjärnorna

Jag springer framåt framåt

Jag dansar lever skrattar hoppar drömmer finns till

Och fortsätter springa framåt

Steg för steg längs den väg som skapas under mina fötter

Stjärnorna börjar sakta försvinna för under himlen omringas jag av höga byggnader

Och när jag står på toppen av den högsta

Är jag lyckligare än någonsin

Och jag springer vidare

Och som alla gör;

förr eller senare snubblar jag

Som av en slump kollar jag ner på mina fötter

På mina knutna skor

Jag känner igen mina spår

Jag har varit här förut

men denna gången är mina fötter tröttare.

Mina trötter är föttare…

Asfaltssommar 2

Mina träd var lyktstolpar med blad, klistrade på stammen med
säljande text. Mitt gräs var grus på den hårdaste gråaste jorden,
asfalt. Mina buskar var staket och mina blommor var skimrande stenar.
Grottorna var fyrkantiga med dörrar och fönster. Djurhjordarna var
gjorda av metall och vrålade förbi på runda hovar av gummi. Sjöarna
var öppna ytor där barnen slamrade omkring sina brädor. Vid
vattenhålet stod vi alla på rad väntades på bussen. Vi jagade vår
mat, fort innan stängningsdags, vi plockade den från staplade hyllor.
Så när jag skriver om staden jag växte upp i, säg aldrig att det
inte är naturromantik.