Springer

Jag riktar min blick mot stjärnorna

Jag springer framåt framåt

Jag dansar lever skrattar hoppar drömmer finns till

Och fortsätter springa framåt

Steg för steg längs den väg som skapas under mina fötter

Stjärnorna börjar sakta försvinna för under himlen omringas jag av höga byggnader

Och när jag står på toppen av den högsta

Är jag lyckligare än någonsin

Och jag springer vidare

Och som alla gör;

förr eller senare snubblar jag

Som av en slump kollar jag ner på mina fötter

På mina knutna skor

Jag känner igen mina spår

Jag har varit här förut

men denna gången är mina fötter tröttare.

Mina trötter är föttare…

Asfaltssommar 2

Mina träd var lyktstolpar med blad, klistrade på stammen med
säljande text. Mitt gräs var grus på den hårdaste gråaste jorden,
asfalt. Mina buskar var staket och mina blommor var skimrande stenar.
Grottorna var fyrkantiga med dörrar och fönster. Djurhjordarna var
gjorda av metall och vrålade förbi på runda hovar av gummi. Sjöarna
var öppna ytor där barnen slamrade omkring sina brädor. Vid
vattenhålet stod vi alla på rad väntades på bussen. Vi jagade vår
mat, fort innan stängningsdags, vi plockade den från staplade hyllor.
Så när jag skriver om staden jag växte upp i, säg aldrig att det
inte är naturromantik.

Frågan

Jag vill att det ska finnas mer än det här. Jag vill ha mer. Jag vill
närmare känslan jag alltid förnimmat men aldrig känt.
Samtidigt är jag rädd. Skräckslagen faktiskt. Kanske är det bara en
dröm. Min fantasi. Jag vet inget som visar på att det kan ske i
verkliga livet. Jag vill inte spendera livet jagandes en omöjlighet.
Men jag måste bestämma mig om den tillvaron vore värre, eller
bättre, än att fastna i ett ständigt undrande.
Vilket val är det modiga, det starka. Vad är att vara feg, vad är
att vara naiv? Vem är jag?
Jag har blivit anklagad för att fly men nostalgin inom mig är
alltför stark för att jag någonsin skulle vilja slippa mitt
förflutnas skuggor. Att jag jagar någonting ofångbart liknar den
verklighet som skrämmer mig mer.

Om jag ser det naiva oskyldiga barnet jag en gång var och frågar
henne, istället för den jag idag myndigt försöker vara, får jag ett
svar som är, om än mer orealistiskt, i alla fall långt mer ärligt.
Ett förlåtande svar. Ett svar fyllt av hopp.

Frågan kanske mer är när det är viktigt att växa upp och när det
är viktigt att hålla kvar vid drömmar.
Men är det multnande åldrande drömmar bara för sakens skull eller
växande utvecklande drömmar som ger rum för nya? Varje fråga skapar
en ny. Som sig bör. Men så förvirrande oändligt. Så
svarslöst.

Ett gammalt alster: Vad jag vill

När orden var allt jag hade kvar
Så togs de ifrån mig
Gapar tomt
Hålrummen
Där mina tankar skulle stå
Svart på vitt
Istället
Bara är jag
Lever
Funderar, undrar
Men jag kommer inte fram till något.

Jag är ensam
Mitt bland alla människor
Som runt omkring mig
Pockar på min uppmärksamhet
Men jag har inget att ge
Så själv står jag
Utan svar

Vill veta
Vore så bra att veta
Vad jag vill

Andfådd,
Flåsar som en gammal hund,
Kämpade jag mig blodig
Gråtandes
Svor jag att lyckas
Tog mig fram
Genom vatten
Med hjälp av min brinnande eld
Glöden som bränner mig

Men nu är det bara jag
Utan något
Som bara står här
Utan styrka
Inget att kämpa för

Jag har min känsla
Men jag vet inte varifrån den kommer
Jag vet inte var
Den finns att hämta
Den är min längtan
Min vilja
Mitt hopp
Och jag känner den
Förnimmer den
Saknar den
Letar
Utan att veta var
Utan att veta hur

Det kanske är sommaren
Havet
Solen
Dansen
Musiken
Skrattet
Språket
Det kanske bara är jag
Som kan ge mig själv
Det jag vill ha

Jag
Och alla nya möten
Möten med livet
Nya känslor
Nya erfarenheter
Nya idéer
Nya tankar

Nya sätt att ensam undra
Vad jag vill på

Mitt rum

Gick jag runt
Runt
I cirklar?
Nej jag gjorde svängar, tog nya vägar på nya sätt, tog steg framåt, bakåt och åt alla håll.
Men kvar i samma rum.

Dags att lämna
Tid att öppna dörren, släppa in ljus och frisk luft
Och gå min väg
Vidare ut i världen.

Jag gjorde det så nyss
Så jag borde veta hur man gör
Gjorde det för inte så längesen
Men därför vill jag stanna här
Vila ett tag
Vila mina ögon på välbekanta väggar
Stirra i ett välkänt tak
Kunna blunda och ändå veta var jag sätter ner mina fötter
Där golvet ännu är varmt av mina forna steg

Men jag får ingen ro
Jag måste lämna nu
Nu igen

(Se stjärnorna i natten
Och dagtid bländas
Av solen
Slås av min lilla ensamhet i allt det stora)

Dåliga nyheter

Ibland när man lyckas låtsas att allt är bra slits verkligheten itu.
Det kan vara ett meddelande som levererar den sanning du vill förneka.
Det som du försöker justera så det passar in i den verklighet du
vill ha. Kalla det hopp, kalla det tro eller kalla det förnekelse. I
vilket fall får hopplösheten grepp om en när de dåliga nyheterna
bara blir sämre och fler. När du kämpar hårdare och mer för det
värmande givande. Åtminstonde lär du dig att cyniskt uppskatta det
positiva.

Vägval

Efter alltför många omvägar, och för tidiga genvägar som blev
senvägar, ja efter alla vägar utom de raka så står du där igen och
ropar kom. Jag säger att den här gången får du komma till mig, jag
står där jag står, jag vill stanna här ett tag.
Du tycker att det alltid är på mina villkor och kanske är det sant
för när du väl är här, jagar runt mig så klagar jag ändå. Men
du tjatar ju, du knuffar mig. Jag sa att jag ville stanna här så
varför kom du om du bara vill få mig att känna mig stel, att känna
mig lat, som inte vill gå vägen med dig. Du utmattar mig. Jag vill
vilja men orkar inte med din outtömliga hunger. Du äter upp mig och
om det ändå var så väl att du svalde mig hel men du tuggar mig
sönder. Mitt hjärta i tusen bitar är inget jämfört med alla mina
miljoner tankar i smulor.
Ändå är inget värre än rädslan för tomheten när du tystnat,
när du lämnat. Efter alltför många omvägar, efter genvägar som
blev senvägar, så vet jag ändå att jag inte skulle kunna gå på de
enkla tråkiga vägarna utan att vända mig om efter dig.