Längtan

Jag tror att jag har slutat längta. Jag kämpar jag slåss jag vägrar ge upp. Men jag har slutat längta. Jag hoppas men tror inte längre. Undrar mest när jag ska lära mig. Lära mig att det är lönlöst. Lära mig att ge upp.

Jag tror att jag har slutat skratta. Jag ler jag skrockar. Bara cynismen och satiren kommer in på djupet. Ironin är plågsam och det lättsamma är okänt.

Jag tror att jag har slutat gråta. Jag kan manipulera och skrika och tjata och hata mig själv men inte ens jag tar mina tårar på allvar längre. De har runnit så många att inflationen är ett djävulskt faktum.

Jag tror att jag finns kvar någonstans där inne. Men inspärrat innanför väggar och murar och paper mache gjort av tidningspapper med nyheter på. Nyheter om krig och mord, våld och våldtäkter, övergrepp och kändisars celluliter, om en marknad vi ska dyrka skapad av pengar vi inte har.

När jag dör kan någon snälla hitta igen seriesidorna?